Idag tittade jag på SATC- the movie, för cirkus sjunde gången, och som alltid kände jag mig ledsen och glad. Vem gråter inte nästan hela tiden när Carrie är nere i sin djupa depression. Anledningen till de är att många tjejer säkert känner igen sig själva i henne, te.x vi (läs jag) kan vakna vissa (läs nästan alla) morgonar och undra om allt har vart en dröm! Jag tror att alla vi tjejer har vår egen Mr. Big som vi vet är dålig för oss, men på ett sätt den bästa som finns som man inte kan sluta tänka på! Jag levde i en saga för en kort tid, men nu är den över och jag undrar om jag någonsin kommer få ha den känslan igen!

Oj, vilket djupt inlägg detta blev, inte meningen. Nu ska jag somna till Vänner och få ett och ett annat gott skratt och sedan somna och hoppas på en bättre dag imorgon!